Därför är Omnibus I viktigt
I tre år har europeiska företag byggt upp hållbarhetsrapportering i tron att CSRD skulle träffa dem. För de flesta blir det nu inte så. Omnibus I-direktivet – publicerat i EU:s officiella tidning den 26 februari 2026 och i kraft sedan mars 2026 – begränsar kraftigt både direktivet om företagens hållbarhetsrapportering (CSRD) och direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet (CSDDD).
Den praktiska frågan för styrelser är inte längre “hur rapporterar vi?” utan “omfattas vi fortfarande, och vad förväntar sig våra kunder ändå av oss?”
Så ändras CSRD
Rapporteringskravet höjs till företag med fler än 1 000 anställda och en nettoomsättning över 450 miljoner euro. Båda kriterierna måste vara uppfyllda. Den nya avgränsningen gäller för räkenskapsår som inleds den 1 januari 2027 eller senare.
För koncerner utanför EU gäller kraven när moderbolagets omsättning inom EU överstiger 450 miljoner euro och ett dotterbolag eller en filial omsätter mer än 200 miljoner euro.
Effekten är dramatisk: den stora majoriteten av de företag som tidigare drogs in i CSRD – inklusive de flesta noterade små och medelstora bolag och många stora men inte jättestora svenska koncerner – faller utanför den obligatoriska rapporteringen.
Så ändras CSDDD
Trösklarna för tillbörlig aktsamhet höjs till ungefär 5 000 anställda och 1,5 miljarder euro i omsättning, vilket mer än halverar antalet berörda företag. Det EU-gemensamma skadeståndsansvaret har tagits bort – drabbade kan fortfarande väcka talan, men enligt nationell rätt i stället för en harmoniserad EU-regel. Kravet på att anta en klimatomställningsplan har strukits, och den tillbörliga aktsamheten förblir riskbaserad i stället för att kräva en uttömmande kartläggning av hela värdekedjan.
Medlemsstaterna ska genomföra CSDDD senast den 26 juli 2028, och företagen ska tillämpa reglerna från den 26 juli 2029.
Fällan: utanför tillämpningsområdet är inte samma sak som fritt från krav
Att falla utanför CSRD betyder inte att ingen längre frågar efter hållbarhetsdata. Kunder, banker och investerare som själva omfattas behöver fortfarande information om värdekedjan, och de hämtar den avtalsvägen från leverantörer som inte omfattas. Direktivet innehåller ett tak för vad stora företag får begära av mindre leverantörer, men kommersiell verklighet brukar springa förbi rättsliga tak. Företag som helt monterar ned sin datainsamling får ofta bygga upp den igen inom ett år – på begäran av en kund i stället för en myndighet.
Praktiskt exempel: en svensk industrikoncern
En koncern med 1 400 anställda och 300 miljoner euro i omsättning förberedde sin första CSRD-rapport. Med de nya trösklarna klarar den inte omsättningskriteriet och hamnar utanför. Rätt svar är inte att lägga ned projektet utan att anpassa det: behåll dubbel väsentlighetsanalys och de utsläppsdata som kunder och långivare efterfrågar, avbryt den fullständiga ESRS-implementeringen och omfördela budgeten. Företaget behåller nyttan utan kostnaden.
Vanliga misstag företag gör
Det första är att jubla för tidigt och skrota hela programmet – för att sedan upptäcka att den största kundens inköpsformulär ser likadant ut som förut. Det andra är att tro att trösklarna är alternativa: för CSRD måste både antalet anställda och omsättningen överskridas, och ett felaktigt antagande åt något håll blir dyrt. Det tredje är att bortse från det nationella genomförandet – Sverige ska fortfarande implementera ändringarna, och börsens eller marknadens förväntningar kan ligga över lagens golv.
Rekommenderade åtgärder
Gör om er bedömning mot de nya trösklarna, både på koncern- och dotterbolagsnivå, och dokumentera slutsatsen. Fråga era fem största kunder vilken hållbarhetsdata de kommer att kräva 2027 oavsett vad lagen säger. Besluta sedan medvetet vad ni behåller, pausar och avslutar – skriftligt och på styrelsenivå, så att beslutet håller om förväntningarna svänger igen.
Vanliga frågor
Måste vi ändå rapportera för räkenskapsåret 2026?
Det beror på det nationella genomförandet och på vilken våg företaget tillhörde. Företag som redan rapporterar bör stämma av sin position med revisorn i stället för att utgå från att skyldigheten helt har försvunnit.
Kan vi rapportera frivilligt?
Ja, och många kommer att göra det med hjälp av proportionerliga frivilliga standarder. Frivillig rapportering är ofta det billigaste sättet att besvara kund- och bankformulär en gång i stället för femtio.
Innebär borttaget EU-skadeståndsansvar att processrisken är borta?
Nej. Nationell skadeståndsrätt gäller fortfarande, och domstolar i flera medlemsstater har visat sig beredda att pröva krav som rör värdekedjan. Den harmoniserade vägen är borta – risken är det inte.
Är detta slutet på EU:s hållbarhetsreglering?
Nej. Det är en begränsning av vem som rapporterar och hur mycket, inte ett upphävande. Kraven på de största företagen kvarstår, och sektorsregler som EUDR och batteriförordningen påverkas inte.
Slutsats
Omnibus I är den största enskilda förändringen av EU:s hållbarhetsrätt sedan CSRD antogs. För de flesta företag är det goda nyheter – men bara om de tar sig tid att göra om bedömningen medvetet i stället för att reagera. Vinnarna blir de som skär bort rapportering de aldrig behövde och behåller den data som kunderna fortfarande frågar efter.
Lawgent hjälper företag att göra om sin CSRD- och CSDDD-bedömning efter Omnibus I och att rätt dimensionera hållbarhetsarbetet. Kontakta oss för en genomgång.
